Berättelsen om Fridhems Barnträdgård
Personligt skriven av Eva Breitholtz 2014
För länge sedan, ja mer än hundra år, byggdes gården Fridhem (ursprungligen ett hemman från 1671) om med nya hus. Det var då det goda tider för bonden P. Jönsson. Den kallades en riktig mönsterfarm… ”som därigenom berett arbetsförtjänster åt en hel stab av arbetare, som vinter och sommar här hava jämt arbete”. ”Särskilt utmärker sig det nya boningshuset för soliditet, elegans och praktisk inredning” (tidningsartikel juli-1903). Hämtat från boken: Rörum och Vik genom tiderna (1989).
Tjänstefolket hade en egen trädgård på andra sidan vägen. Till nytta och nöje. Det som är kvar är en gammal stentrappa som går mellan buskar och snår upp till kullen vid brevlådorna. Det ursprungliga mindre korsvirkeshuset flyttades en bit upp på vägen. Där bor Gunnel Diab vars föräldrar ägde Fridhem sedan 1965. Hennes bror Per Jönsson blev senare ägare och flyttade till Fridhem för att ta över driften. I oktober 1981 utbröt eldsvåda på Fridhem som helt ödelade uthusen på den stora fyrlängade gården. Boningslängan klarade sig och även den ståtliga almen, vårdträdet.
Det 150 år gamla trädet fick tyvärr almsjukan och sågades ner sept-99. Dagarna innan den skulle sågas ner inbjöds de som klättrat där som sexåringar, att ta farväl av almen. Resterna av den väldiga stammen ligger i Sophiaskolans äppelodling för en sista tid med barnalekar. På stubben byggde Stefan en lektorn och de väldiga grenarna blev till balansgång och klätterlek. Ett nytt vårdträd, en lönn planterades.
Per köpte en gård i närheten. Egendomen delades upp och boningshuset med en större tomt och två lador blev till salu. Vi var en grupp entusiaster från miljörörelsens kursgård, Lindsberg, i Falun som länge letat efter en plats att odla och leva på tillsammans. Nu hade vi funnit den. Ödet (om man så vill) förde mig hit. Fridhem köpte vi gemensamt hösten 1982. I Rörum fanns då skola och lekskola i nuvarande Sophiaskolan och lärarbostäder bredvid. Det kom varubuss till byn regelbundet liksom en liten biblioteksfilial i gamla skolhuset. Flera hus i byn stod tomma. Nyinflyttade antogs vara konstnärer eller äppelodlare. Något annat skäl att flytta hit kunde man inte tänka sig. Jag hade nyligen arbetat på Skillebyholm, där biodynamiker utbildas, och drog igång odling i stor skala på arrenderad mark där nu hus byggts längs nya Skolevången. Vår flit och trägna arbete i odlingen sopade bort fördomar om oss och vi blev accepterade. Stefan kom ner sommaren därefter för att hjälpa till med odlingarna när jag vikkade i hemtjänsten. Efter att ha friat till varandra på Fridhems verandatrappa med soppskålar i knät gifte vi oss i november.
Men att leva i kollektiv blev till slut för påfrestande. Vi blev slutligen två familjer kvar som ägde halva huset var. Vi slet med reparationer, vedeldning, får, get och odlingar, tillfälliga ströjobb och vikariat. Stefan byggde kök, badrum, satte upp vindskivor, kalkade väggar. De svarta fönstren målades blå och den svarta grunden blev ljust grå. Där fanns då bara de gamla husgrunderna med ett tunt lager vildgräs och en stor kullerstensgård runt almen. Vi anlade gräsmatta och planterade träd, blommor och bärbuskar Då våra husgrannar av olika anledningar inte kunde hjälpa till så mycket föll mycket av arbetet på Stefan. Gamla element läckte plötsligt, vi lagade med tuggummi och tändstickor i väntan på rörmokare.
Byskolan var i fara. Brist på skolbarn i framtiden! Trots fackeltåg och protester lades byskolan ner då vårt barn var ett år. Vi lärde snart känna pensionerat ”waldorf-folk” som bodde i trakten. I gamla gästgiveriet i Rörum, Marianne Mellquist som varit fritidspedagog på Kristofferskolan och hennes man Kurre som hade varit vaktmästare där. Deras vuxna barn hade sommarhus i Botwids nuvarande hus. I Kivik, Mellby Atelier, lärde vi känna vi Lisa Staeves och Gustav Berglund som satte oss in i antroposofi. Vi var också med i en studiegrupp som hölls av waldorflärarna Holger och Karin Modin (hon var den första waldorfläraren i Sverige) i deras hem i Skräddaröd by. Där bor nu lille Vidar som går i en av Fridhems småbarnsgrupper. Att dessa människor fanns just här runt om oss visste jag inte när jag flyttade ner till utkanten av Skåne. En slump? Stefan (lärare, ekonom) och jag (förskollärare, bitr.psykolog) kände så småningom att vi nu måste ta tag i vår röda tråd( att arbeta med barn) och satsa på ”waldorf” på allvar. Vi ville att vårt barn skulle få leka sig igenom barnaåren med waldorfpedagogiken som inspiration. Vi kontaktade Kalmar (vår släkt kom från Småland) waldorfskola och togs emot med öppna armar och tid för besök bestämdes. Där skulle vi få arbete och utbildning, där fanns lekskola o skola.
När vi berättade för Karin om vårt beslut att flytta utbrast hon: Det var det dummaste jag har hört! Vi våndades verkligen över att behöva lämna det underbara Österlen och Fridhem. Vi lät dock kaos råda under en tid av ovisshet. Läste ”Tillitens bön” av Steiner och lämnade vårt öde att visa oss vägen. Och det gjorde det mycket tydligt.
Under den stora almen hade vi en liten sandhög och där lekte vårt barn på dagarna. En vårvinterdag stod jag där ensam och tittade och såg plötsligt, som i en vaken dröm, framför mig hur det springer barn och leker under almen. Nu kände och visste jag att vi skulle stanna på Fridhem och starta lekskola här i huset. Och Stefan sa, javisst! Efter olika turer och vånda köpte vi ut våra grannar, efter att först erbjudit dem att ta över huset. Vi ville att de skulle fatta ett eget beslut och inte köra över dom med våra planer. Men det visade sig att de inte ville ta på sig allt arbete som skulle krävas och de flyttade till Nyhem. Huset och lånen var våra och ekonomin fick väl ordna sig. Stefan arbetade som kypare och senare som invandrarlärare för de chilenska flyktingar som fanns här då. Jag arbetade som assistent på Backstugans dagis i Simrishamn. Karin hjälpte oss med sina kontakter från Stockholm och Anne Widmark (waldorfpedagog som startade utbildning av w.förskollärare) kom och höll ett offentligt föredrag i maj- 87 i Simrishamn.
Marken var beredd genom att föräldrar/lärare hade gått på kurs och studium hos pensionärerna Karin och Holger en längre tid. De hade önskat en lekskola men ingen av dem hade tagit något initiativ. Ystad Allehanda kom hem till oss och fotade och skrev en artikel om planerna på en waldorfförskola. Marianne Mellquist skulle hjälpa oss. På sitt mycket omedelbara och spontana sätt sa hon att jag inte skulle oroa mig för allt som skulle göras. Hon hade alla leksaker jag behövde. Det fattades bara ett par flöjter!
Anne besökte även Fridhem och tyckte mycket om att vi skulle arbeta båda två. Den Faderliga och den Moderliga principen var alltid hennes tema. Hon erbjöd mig fortbildning på distanskursen till waldorfförskollärare i Norrköping på Ståthöga waldorfskola. Den började med en vecka sommaren-87 och pågick under flera år. Som en god fe svängde hon sitt trollspö och gav oss stöd, inspiration, kunskaper och intresse genom åren. Liksom även hennes man Sverker, jurist som hjälpte oss med avtal och stadgar.
Tillfälligheter eller… Socialchefens dotter Emma -Lisa var på Backstugans förskola där jag arbetat. Han kände till mig då vi ansökte om att få öppna lekskola. Flickan blev senare ett av barnen i den första gruppen. Man skall alltid lägga märke till dessa små tillfälligheter, för de är något annat. De är små kiselstenar som blinkar att vi är på rätt väg och får hjälp. Det fanns även politiker som inte var intresserade av pedagogiken men av enskilda initiativ. Med den starka visionen jag bar i mitt hjärta kunde inga käppar hindra hjulet att snurra på. Närhelst något såg mörkt ut läste vi ”Tillitens bön.” Naturligtvis blev vi prövade, men det tillhör en del av uppgiften, vet vi nu. Jag praktiserade en tid under hösten på Waldorflekskolan ”Wärsta gård” i Stockholm och inandades waldorfpedagogik av bästa kvalité. Skeptiker trodde inte att det skulle gå när vi förklarade hur det var tänkt. LEKSKOLA PÅ LANDET! INTE ÖPPET TILL 7 PÅ KVÄLLEN! BARA ÄTA GRÖNSAKER! 5
Vi kallades till ett möte med politikerna, de ville höra mer om vår förskola och se vilka vi var. Har aldrig varit så nervös och rädd. Ella Sjölin förstod vad vi ville ge barnen av lek och av att vara med vuxna som sysslar med” riktigt arbete-som på landet förr” sa hon. Jag tittade på hennes glada ansikte hela tiden. Det gjordes även en inspektion i vår stora vackra, men tomma ”lokal”, nuvarande Blåsippan. Ulf P. hade vi träffat då vi köpte får. Hans dotter Emelie kom att bli ett bland barnen i den första lekskolegruppen. När vi ännu levde i ovisshet om vi skulle få tillstånd eller ej, utbrast Ulf: Om det inte blev nåt skulle han driva sina får genom stan i protest! Men kommunen som hade ont om dagisplatser gav vår Stiftelse (= Modins, Marianne, Stefan, jag) tillstånd. De första föräldraledamöterna blev Catharina Retsler och Marie-Louise Koch. Vi skrev avtal med kommunen om vad som skulle gälla. De bekostade anläggning av infiltrationsbädd och gav startbidrag. På den tiden rann allt avlopp ut i bäcken bakom huset och passerade bara ett litet galler. Villkoret för att få starta var att det blev redan i januari -88 och att det var minst 10 barn som skulle börja. Mina ”dagbarn”, som jag hade då, blev grunden till första gruppen. Bland de första barnen fanns vår Måns, Per Jönssons (som ägt gården) dotter Lykke, Emelie P. Emma L. Peter H. Isabelle K. Kristin G. Emma-Lisa G. Ida O. och Mikael A.
Stefan och jag slet dygnet runt hela hösten, med målning och allt, allt praktiskt som måste göras. Min mamma var ett stort entusiastiskt stöd. Hon kände en smålandssnickare som gjorde alla bord och bänkar, körde ner och satte ihop. Vi fick hjälp av kunniga i konsten att lasera väggar Stora salen målades i lager, på lager, på lager. Om ni tittar bakom elementen i salen kan ni se rester av den dystra gamla gröna färgen. Vi hittade ett stort klädskåp på vinden som vi monterade ner, och satte upp i salen. Vi möblerade med det vi hade, sydde och färgade gardiner. Det stora huset eldade vi med ved (som vi kapade och klöv)och med solfångare på taket. Vi hade får, kaniner, höns, odlingar och ett litet växthus för lekskolans barn. Vi skötte hela lekskolan själva då den startat 11 januari 1988. Arbetade med barnen till kl.16.00 och sedan allt annat praktiskt, inköp, ekonomi och bokföring. Waldorfpedagogik var då okänt här och att föräldrar skulle hjälpa till med det praktiska var inte självklart. Det fanns ju bara kommunala daghem och dagmammor. Så småningom blev det självklart att städa och måla, tvätta… Att vi arbetade tillsammans skapade gemenskap och barnen mådde bra av de vuxnas engagemang och omsorg om deras lekskola. Så även vi. Det är ett speciellt arbete att bygga upp en barngrupp och att visa vad det går ut på. Stefan och jag var tacksamma över att beslut och handling var ett och att vi kände varandra så väl. Vi delade visioner. Och även stress, trötthet och förtvivlan utan att det brast. Stefan var kock och höll i ekonomin. Jag hade hand om barnen och allt som hör till en lekskola. Vi hade så roligt och allt var en virvel av möjligheter och entusiasm. Men Måns undrade vem den där ” Kommunen var som vi alltid pratade om.”
De första föräldrarna hade stort mod som vågade välja det annorlunda och vi byggde upp rutiner med arbetshelger mm. Det var nytt och efter första lördagen då vi arbetat tillsammans med att sätta upp plank runt lekgården sa en förälder till Stefan: Nu när jag har varit här och hjälpt dig, kommer väl du hem till mig och hjälper till. Vi hade föräldramöten och mycket fick förklaras och blev förstått. Annat kanske inte. Till slut växer en kultur fram bland barnen i lek och att lära sig livet i lekskolan och även hos föräldrarna. Det var inte så många kontroller och regler för allt som nu. Vi hade stor frihet. Allt gjordes för hand i köket. Ingen diskmaskin, inte ens en elvisp. Barnen skulle inte stressas av oväsen från maskiner. Det var, och är välgörande för barn att uppleva vad vi vuxna gör med våra händer. Inspirerar till lek. Ingen brådska fanns då vi bara var 10 barn och två vuxna som skulle ha mat. Barnen kunde hjälpa till i godan ro. De första barnen var inte heller vana vid vegetarisk mat så köksarbetet gjorde dom intresserade att smaka. Senare när skolan startat med 10 barn lagade Lisa Nyström, som då tagit över köket efter Stefan, mat till skolbarnen en gång i veckan. De andra dagarna turades föräldrarna om att lämna mat på morgonen. Det hände att föräldrar glömde, då ringde Stefan och vi fick laga så det skulle räcka till skolbarnen.
I bygden fanns otrolig variation av fördomar. En praktikant som kom bad om ursäkt för att hon inte hade några ullsockor. Man trodde också att barnen satt på bordet och åt med fingrarna, berättade hon. Jag blev inbjuden till kommunens förskolor för att berätta och det var roligt att de var intresserade. Så småningom kom fler barn till och det blev dags att starta ännu en grupp i huset. Nu kastade vi oss ut i det okända igen. Den nya barngruppen skulle få vår lägenhet (Vitsippan)! Vi skulle bygga två lägenheter på den oinredda vinden. En till oss och en till vår nya medarbetare. Träffade Louise Colding w. förskollärare i Lund, på ett möte för waldorfförskollärare på Fridhem. Vi sökte en pedagog som hade erfarenhet och var intresserad av Fridhems praktiska arbetssätt med trädgård och djur. Hon kunde tänka sig att flytta från Lund till Österlen med häst och dotter Mirja, nyss slutat i 1:an. På villkor att det startade en waldorfskola i Simrishamn. Något även föräldrar på lekskolan frågat efter då en del av barnen snart skulle börja skolan. Så blev det. Vilket är en egen historia. Stefan fick nu ännu en ansenlig börda förutom att ha lekskolan i familjen, vara hyresvärd för både den och en hyresgäst.
Sommaren- 89 flyttade Louise hit. Sophiaskolans klass 1-2-3:a startades i augusti med Stefan i Rörums gamla skola. (Numera det privata köket i creperian! ) Stefan ville inte starta med 3 olika åldrar men föräldrarna var enträgna. En pedagogisk situation som naturligtvis blev en orimlig arbetsbörda.
Under hösten hyrde vi tillfälligt i ett kallt sommarhus på gamla Gästgiveriets tomt vid kyrkan. Louise hade bara 5 barn till att börja med och bodde i en del av sin lekskolelokal. Lekskola i hela huset! Entusiaster ger sig inte, så vi härdade ut liksom våra egna tåliga barn. Snickaren var oerfaren men billig. En förutsättning då vi tagit privata lån för ombyggnaden. Han slarvade inte, tvärtom, så därför blev det rejält försenat. Då jag lackade sista golvet rapporterades i radion att Berlinmuren fallit, nov-89. Sen flyttade vi in.
Snart blev vi allt fler barn, barngrupper, föräldrar, medarbetare. Mycket hände som brukar hända mellan kraftfulla människor i våra verksamheter. Vi arbetade med pionjärkrafter alltför länge allihop under de första åren. Problem föll som furor framför våra fötter och tog all kraft. Vi orkade inte med situationen att också vara ansvariga för huset längre. Februari -91 erbjöd vi Fridhems Barnstuga att köpa fastigheten till självkostnadspris och ansenligt under marknadspriset, men man ville inte ta det ansvaret. Föräldragruppen ville då att vi skulle ge bort fastigheten, man hade ju varit där och hjälpt till. Till slut ordnade det sig, som det ju brukar även om det inte blir som man önskat. Susan B. som då var kultursekreterare i Simrishamns kommun, med familj köpte huset -92, med villkoret att Fridhems Barnstuga fick fortsätta att vara hyresgäst.
Vi hade redan flyttat till Skräddaröd, för att kunna skilja på arbetstid och fritid. Få ett privatliv. Sjukskrivningar – lång frånvaro med annat arbete – samtalsterapi– lillebror Rasmus föddes– frist att tänka efter, bearbeta. Två års boende o arbete i Söderköping. Huset i Skräddaröd uthyrt till Sabine T. Då vi återvände sommaren-94 möttes vi av utmaningar igen.
Det fanns långt gångna planer på att flytta lekskolan till Sophiaskolans gamla lärarbostäder. Arkitektritningar fanns där förskolan skulle ha 30 barn och 15 fritidsplatser. Maten skulle lagas med hjälp av skolans kök. Under året hade bidraget sänkts drastiskt och lekskolan behövde fler barngrupper för att kunna behålla de fyra tjänsterna på heltid. Nu var Fridhems hyreskontrakt uppsagt. Sophiaskolans dåvarande byggnadsstiftelse Österlens Waldorffastigheter skulle köpa lärarbostaden och erbjöd nu Fridhem att hyra med inflytning planerad till hösten-95. Men det fanns fortfarande hyresgäster i längan som skulle byggas om. bl.a. Ritas hårsalong. Det var en chock att se Fridhem utannonserat att hyra i mäklarfönstret. Louise, barnledig men styrelseledamot, råkade få reda på uppsägningen och meddelade hyresvärden att det var ett beslut som tagits av några få i styrelsen och att även föräldrarna var ovetande. Till slut samlades några föräldrar för att reda upp det hela. De få drivande i styrelsen avgick i februari-95, då de inte hade något stöd, och slutade sina tjänster till sommaren. Sophiaskolans kollegium ansåg att skolan skulle ansvara för fritidshemmet och ville nu komma igång. Någon ombyggnad gjordes inte. Nya styrelseledamöter tog vid och mycket arbete krävdes för att bygga upp förtroendet igen. Uppsägningen av lokalerna togs tillbaka och Lisa Nyström och jag, som var arbetslös, tog över de två barngrupperna till sommaren. Anna Blom, Catharina Steen och senare Stefan arbetade i köken under åren Louis var ledig för studier. Bidraget hade åter sänkts och vi minskade kökstjänsterna för att klara oss.
Småbarnen kommer till oss med sin värme och tillgivenhet och de första barnen börjar i augusti-98. Fler småbarn i kö och Fridhem har inte plats för fler småbarnsgrupper. Skulle vi bygga ny lekskola vid skolan? Äppelodlingen var redan godkänd som tomtmark. Nuvarande hantverkshuset ligger nu där. En arkitekt ritade och räknade och vi köpte tomten i mars -99. Stefan skötte förhandlingarna. Ägaren var positiv till lekskolan. Villkoret var att det inte skulle bli en ekologisk äppelodling där. Vi fick bygglov. Tankarna var att ett gemensamt kök skulle spara in kostnader för en kock och vi kunde få plats med två småbarnsgrupper. Vi tog flera månader på oss för att planera och tänka igenom beslutet. Vi insåg att vi skulle få det trångt och trist utomhus. Ingen bäck och stoj från skolgården. Det skulle bli dyrt att bygga som vi verkligen önskade och inte tvingas kompromissa. Och egentligen var ju Fridhem en underbar plats. Sophiaskolan behövde plats för baracker efter en brand på övervåningen och vi sålde tomten till skolan för det pris vi gett. Annelie Heimersson som småbarnsfröken tar initiativ att bygga Lillstugan -2001. Sex år senare bygger vi även Videungen då efterfrågan är störst på platser för de små barnen. Waldorfförskolorna växer på alla håll. Lisa slutar för att starta Baskemölla Barnstuga och sedan Annelie som startar Näbbe Barnstuga. Catharina Retsler kommer in i bilden efter att ha varit med i Stiftelsens första skede. Med sina barn nu stora kan hon träda in som w.förskollärare 2002. Vi ombildar Stiftelsen 2008 till en modernare och mer lättarbetad form. För att alla ska vara kunniga i styrelsearbetet beslutades att alla skulle vara med i styrelsen för Medarbetarföreningen. Med ny form följde nytt namn, Fridhems Barnträdgård. Nya EU-krav och båda köken byggs om. Laga mat på vedspis kan vi glömma eller att barnen står med diskbaljor i trädgården och hjälper till som det var förr. Men det blev fint och bra och behövdes.
Nya pedagoger har kommit till och tagit vid på ett självklart sätt. 26 års barnlek och årstidsfester sitter i väggarna och waldorfpedagogiken känns fortfarande helt rätt. Nu kommer generationsskiftet. Alla de gamla stiftarna som varit lekskolans ”faddrar” har under de sista åren avlidit och Stefan och jag var nu de ”gamle” som varligt, frivilligt men obevekligt intog en plats i periferin, med att stötta och lära ut. Vi avslutade med en uppgift vi orkade med som eftermiddagspersonal, vikarie och kanslist. Det var en förmån att kunna vara kvar utan att behöva arbeta med reservkrafter. Jag tror att alla som arbetar här känner sig trygga med varandra då alla är rotade i trakten sedan många år och har gemensamma erfarenheter av förskolan och skolan. De första barnen som började på Fridhem som 4 -åringar fyller i år 30. Det ger perspektiv på allt som hänt. Vi är mycket tacksamma över att ha mött så många människor och alla era barn. Och alla medarbetare. Det har gett oss glädje och utmaningar och fått oss att växa. Att få utvecklas som waldorfpedagog genom medveten närvaro i mötet med barnen varje dag och varje stund var en gåva. Vi är glada att de barn vi senare mött som skolbarn eller vuxna har goda minnen av sin tid på Fridhem.
Här slutar vår berättelse. Men alla ni andra bär den gemensamt vidare.
Eva och Stefan